En söndag förra hösten stod jag på en parkering som badade i sol och sa farväl till en vän... söndagen därefter stod två andra vänner och sa farväl till varandra, på samma soliga parkering. Det var Solan & Heidy... "Nu slutar vi prata... annars börjar jag gråta" sa Heidy efter en stund. Det får mig att tänka på den gamla visan som mamma sjöng till mig som liten:
Vem kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
---
Vad finns det mer att säga?
A goodbye isn't real
until hope has left...
So, Arrivedece! Näkemiin! Aloha! Khoda hafez!
But only for now...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar