Flickan på vägen...

Det har varit en lugn helg. Skönt. Snön är överallt. Först kom det massor med snö. Sen blev det något mildare, fast snön låg kvar. Sen frös det på igen. Resultatet blev en urskog, som i sagans värld. Den tjocka snön tynger trädgrenarna så långt ner att de snuddar vid marken. De höga granarna ser svarta ut mot den gråvita himlen i bakgrunden. Man blir nästan andlös. Så vackert. Kom på att jag sett det här en gång förut. Den första januari 1996... Det är en annan historia. Gjorde god mat i helgen också. Blåmögelostfyllda fläskrulader med purjolök. Serverades med grön färskpasta och små stekta tomater. Mmm... Och nu till någonting annat.

Jag såg en flicka... Hon gick på den snöfyllda vägen. De glada färgerna från hennes randiga ulltröja stack ut under jackan. Rosa och orange. Hennes söta huvud var prytt med en mössa. Illröd, med en blomma på. Hon pulsade fram i den bedövande tystnaden. Hon följde gångvägen så lång och trots små svettpärlor i pannan tycktes hon obekymrad, där hon gick. Ingen visste vad hon tänkte på. Kanske lät hon tankarna fara, utan styrning. Kanske lät hon det viktiga komma fram, genom att ge det tid. Hon såg nöjd ut. Efter en stund tog hon fram sin musikspelare och satte de nätta lurarna i öronen. Hon fortsatte att gå. Efter en stund skuttade hon framåt, för ett ögonblick, och avslutade med en snurr. Hon var ung. Jag såg det nu. Hon var ett barn. Flickan påminde mig om något vi glömmer ibland. Tilltro till livet och hopp.

You are still young
Not afraid to take chances
Cause you have not lost yet
Not so much that you did not want to go on
anymore

You are still young
Not as afraid as I am
Cause I’ve seen what a broken heart can cause
I have felt the pain

I didn’t want to go on

You are still young
And you tell me
All should be bold as you
Even the ones like me
should be

Maybe you are right
I’m trying to find my strength
Some Hope
From some place

From your Innocence

-- Jag vill spela huvudrollen i filmen om mitt liv --