Längtan

Hemma fortfarande Drömmer mig bort till den varma sandstranden, där jag vill vara just nu. Tungt med decembermörker, även om stearinljusen livar upp. Känner mig både bättre och sämre. Lite bättre med förkylningen och sämre i magen. Jaja. Den här morgonen, när bilden togs, skyndade jag och storasyrran från hotellet. Vi ville vara en stund på stranden innan alla andra kom. Det var härligt att bara lyssna på vågorna och känna hur solen värmde. Vi tog oss en croissant-bulle till frukost. Sen kom en Grandpa med sin lilla tulting. De gick hand i hand. En liten hand i en stor hand. Pojken var så nyfiken på vattnet och med största ansträngning pulsade han fram i den knädjupa sanden för att gå ner och känna på vattnet. När han nådde vattenytan kom en våg, lika hög som honom och Grandpa drog upp honom med ett ryck i luften. Så fort han landade på på den mjuka sanden igen, återvände han ivrigt, för att upprepa proceduren.

Har inte gjort så mycket annars. Mest vilat. Jag tog förstås fram min hemliga låda. Det är i princip en skokartong där jag har allt viktigt förvarat. Brev, kort, små saker som jag fått eller något jag själv köpt på en resa. Det var mysigt. Jag tar fram den så sällan så varje gång jag gör det blir det som en resa in i minnenas värld, som en present till mig själv. Jättemysigt. Mitt skrala minne hjälper säkert också. Idag hittade jag ett brev från mamma. Till mig. När jag var åtta år. Hon pratade barnspråk med mig och förklarade en rad självklara saker, som rätt och slätt ingav trygghet. Som att hon hade besökt gamla tant Ester och att Ester som vanligt värmde upp morgonkaffet, när gästerna kom. Det visste jag ju (alltså att hon värmde kaffet), men sånt tyckte man om att läsa som barn. Eller som att klockan 23 betydde samma sak som klockan elva. Jag blev faktiskt lite rörd när jag läste brevet. Det är otroligt vilka ansträngningar, små som stora, mödrar gör för sina barn. Tack mamma!

-- Jag vill vara en dag med min mamma, när jag är liten --