Still at home

Nysningar, ögon som rinner, värk i ryggen. Chefen ringde idag. Ville veta om jag är frisk till helgen. Jag vet inte, blev mitt svar. Fast nu vet jag. De får klara sig utan mig. Idag har jag varit lite här och där. I tankarna. Jag fick en otrolig flashback och för ett ögonblick kändes det exakt som när jag stod i kön till operan i Venedig. Kanske för att jag pratade med storasyrran igår och hon berätta att brorsan skulle på opera. Gillar han det, frågade jag. Jag vet inte, sa hon. Han är den skämtsamma typen och jag kan inte minnas att han någonsin nämnt opera, men man vet aldrig. I de lugnaste vatten.. som man brukar säga.

Efter praten med bossen kollade jag min jobbmail och plötsligt fylldes jag av värme. En kollega berättade att hon fixat en grej åt min elev och hoppades att tentan gått bra. Ett annat mail var från chefen till alla i personalgruppen där han berättade att han värdesätter och tycker om var och en av oss (samt några praktiska saker) och sen var det några andra mail också som bekräftade saker som jag gjort och frågat efter. Vad skönt det är när man får positiva jobbmail. Om någon hade frågat mig för en del år sedan om jag kunde tänka mig att jobba med ungdomar, då hade mitt svar varit högst tveksamt. Om jag sen hade fått frågan om jag ville jobba med neuropsykiatriska funktionshinder hade jag varit ännu mer tveksam. Och här är jag nu. Jobbar med de sakerna. Och trivs. Det är rätt märkligt egentligen. Hur saker och ting blir.

-- Jag vill dansa i mörkret --